Skavlan

Det är så mycket nytt nu. Vi i Teater Trots, som alla nått mogen ålder, hänger inte med riktigt. Mobilspråket, till exempel, har vi inte lärt oss. Och Facebook, där alla är så glada och snälla och lyckade och solbrända? Vi tycker att det blir lite för mycket och för onaturligt ibland. Och varför blir alla så kränkta nuförtiden? Vi undrar också över alla dessa high fives som klatschar genom världen? Ett hederligt gammaldags handslag – finns det inte längre? Det finns massor med människor som är känsliga och intoleranta. Många hyllmeter i butikerna är helgade åt dessa arma varelser. Var fanns de förut?
Och alla selfies. Det finns väl roligare saker att fotografera än sitt gamla vanliga ansikte som man möter i spegeln varje dag? Vi har diskuterat alla skandalromaner som står som spön i backen. Där man tar heder och ära av sina frånvarande, alkoholiserade, kontrollerande och i allmänhet (gudskelov) döda föräldrar. Varför kan man inte bara låta dom ligga där på kyrkogården och glömma dom? Eftersom vi bor i Lund har vi också förundrats över det egendomliga faktum att forskare måste använda det mesta av sin tid till att söka pengar till sina projekt. Ibland har vi även undrat över ordet grundforskning. På sistone har vi skämts över hur kallt och hårt klimat vi har fått i vårt land. Allt det här har vi frågat oss, pratat om, undrat över, diskuterat och stött och blött. Jag samlade ihop alla våra undringar, satte mig vid datorn och skrev en pjäs Snälla, lägg nu undan era mobiler och paddor och sitt inte här och blippa och svep! För nu börjar vi. Manusförfattaren stöter och blöter

Annmari Asker